Idag är en sån dag då man unnar sig en kopp te, läser djupa och spännande böcker och lyssnar på musik som beskriver känslorna man har sådär perfekt. Vädret är dimmigt men imorgon ska det bli sol, sägs det. Jag vet inte om jag tror på det. Igår jympade jag och det var trevligt med tanke på att jag slutade för flera år sedan pga av att min kompis som gick med mig började med något annat. Att jag slutade pga av henne var verkligen dumt, hade kunnat vara vältränad nu liksom. Bättre sent än aldrig. Någon gång måste bli den gång man tar nya tag.

Mamma är och jympar ikväll igen. Jag är hemma med Daniel (bror) och Linus (plastbror) som "sällskap." Och Ludde då. Men han vill mest deppa i hallen i väntan på mamma. Tråkigt. Undrar vad man kan hitta på egentligen. Jag har ju ganska så mycket free time om man säger så, när skolan inte är med i bilden (just nu i alla fall, snart får jag ju en skola att gå i så småningom). Är faktiskt ganska så oroad för det. Jag vänjer mig så mycket vid saker och har svårt att komma in i gamla rutiner. Och nu har jag ju vaknat när jag vill, gått och lagt mig när jag vill och kan göra vad jag vill om dagarna. Tänk om jag inte klarar av skolan? Har ju missat hela åttan. Hela jävla stora jobbiga åttan. Någon dag ska jag åka till skolan och tömma skåpet. Med Peter. Han är självsäker, lugn och tålmodig. Med honom kan jag gå rakryggad och skita i allt. Vi passar bra ihop; jag är osäker, vild och inte så tålmodig. Tycker det är modigt av mig att erkänna det. För jag ses ju som en väldigt självsäker och mogen fjortonåring. Snart femton. Det där med diagnosen har sjunkit in nu. Som snön när den smälter och sjunker ner i jorden har jag förstått att det bara kan göra saker bättre. Som finaste Michaela skrev i sin kommentar.

Nu tänker jag hitta på något att göra. Kanske fixar jag te, torkar håret och redigerar lite bilder. Får se. Låten nedan har jag nynnat på hela dagen igår och idag. Fin tycker jag.

Pusse